Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Förlåt mig, jag talar till dig liksom vi voro
gamla bekanta, som om du kände min själs hela
historia."
"Och jag svarar dig som en rå och grof vildinna,
hvilket jag nyss tillstått att jag verkligen är."
"Du, som liknar en seraf!" inföll Josef med
förlåtlig beundran för den späda, ömtåliga och fina
varelsen bredvid sig.
"Du skall emellertid uppfostra mig," återtog hon
smekande. "Du skall lära mig att blifva dig mera
värdig och glömma det vilda, hårda lif, de grofva
ord och tankar, hvarvid man låtit mig växa upp."
Ja, Mylitta! min ljufva engel ... din själ måste
vara lika ljus och ren och skär som dess förtjusande
omhölje!" utropade Josef hänryckt.
"Det är kallt här uppe! Kommer icke
månförmörkelsen snart?" återtog Mylitta efter några
ögonblick och svepte sjalen tätare omkring sig.
Josef såg på sin klocka och försäkrade att det
icke skulle dröja mer än några minuter, under det
han gick att ordna och rikta teleskopet, som stod
midt på golfvet.
Mylitta närmade sig emellertid balustraden
utanför, lutade sig deröfver och lät sina blickar ihärdigt
och noggrant följa den motsatta stranden, der ett
vandt och skarpt öga skulle kunnat upptäcka en liten
mörk punkt, som sakta skred framåt och närmade sig.
Nu lyste ett blekt skimmer derifrån — ett litet
ljus, eller bloss, upptändt kanhända af någon fiskare
— det närmade sig allt mera, och kommet midt i
den ljusstrimma, som månen spred öfver vattnet kunde
man se att det var en båt, som förde det samma.
Mylitta löste hastigt af sig det breda hvita
sidenskärp, som hon likt en gördel bar omkring lifvet,
och då nattvinden nu ett ögon blick förde det utbredt
öfver gallret, lyste det som silfver i månskenet och
liknade en flagga på tornet.
"Det börjar blåsa," sade hon likgiltigt och knöt
strax derefter skärpet omkring hufvudet öfver sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
