- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Sjunde delen. Inom natt och år. /
95

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lilla skrämda fågel! För hvem vill du gömma dig?"
tillade han leende och reste henne upp.

"Det är förfärligt!" upprepade Mylitta ännu med
slutna ögon och tryckande sig ångestfullt fast vid
jerngallret bredvid henne.

"Mylitta! min älskade sansa dig; hvarför denna
barnsliga förskräckelse? Känner du icke, att i det
samma vi ana dessa storheter, som förfära oss, i det
samma vi tycka oss se en flik lyft af den omätliga
stjernmanteln, hvari den evige klädt sig, känna vi
oss sjelfva så mycket säkrare skyddade och inneslutna
i ett veck deraf; och vi inse att hvar hälst vi än
befunne oss, vore vi just der han stält oss, och der
vi borde vara ..."

Den unga qvinnan svarade icke, hon darrade så
våldsamt, att hennes tänder hördes slå emot
hvarandra, hennes små händer voro iskalla och hon höll
ögonen allt jemt slutna med samma krampaktiga
envishet som ett barn, hvilket fruktar att få se ett
spöke bredvid sin säng, och först då hon kände
Josefs armar omkring sig, hviskade hon knappt hörbart:

"Jag vill härifrån ... Jag vill gå ned i mina
rum!"

"Men se då först hur mildt och klart månen
strålar, jorden och vi sjelfva med den ha nu rullat
bort, långt hän i rymden, och solen kastar åter sitt
fulla sken öfver månens utbrända, skrofliga och
liflösa yta ..."

"Tyst! Tala icke om allt detta! Jag begriper
ingenting deraf; och jag vill ingenting begripa ...
blodet isas i mina ådror; jag tycker att dessa fasliga
himmelstecken komma öfver mig som ofantliga
bergmassor, under det jorden vid mina fötter blir en
bottenlös afgrund ... jag har inte fäste, inte säkerhet
och skydd någonstans ... Ah! jag vill icke veta af
något annat än väggarne omkring mig i min
kammare, endast der har jag lugn och frid."

"Stackars min lilla hvita dufva! Ditt
föreställningssätt är lika inskränkt som ditt bo ... Du har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/7/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free