Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der de båda herrarne sutto, och fru Sarassin syntes
utanför på tröskeln.
Den stackars markisinnan, drifven till det
yttersta af sin oro och sin nyfikenhet, hade besegrat den
egendomliga respekt, hon verkligen kände för sin bror,
och, trotsande hans uttryckliga begäran att aldrig
utan hans lof och samtycke besöka hans enskilda
våning, nu smugit sig dit upp.
Hon hade funnit alla rum tomma och ingenting
annat, som möjligen bekräftade hennes väckta
misstankar om ett främmande fruntimmers härvaro, än
att de östra rummen voro stängda.
Som hon derför icke kunde fortsätta sin spaning
åt detta håll, gick hon tyst och varsamt genom dem,
som lågo åt andra sidan, och hvilka hennes bror
egentligen begagnade, och då hon äfven här icke fann
någon menniska, vågade hon sig slutligen uppför
trappan till tornet, der hon visste att Josef hade sitt
arbetsrum.
De högljudda rösterna innanför förmådde henne
att stanna och lyssna, Samtalet, som här fördes
och hvaraf hon hörde nästan hvarje ord, föreföll
henne emellertid som den mest lugnande försäkran,
att ingenting stört den vanliga ordningen och
ensligheten i baron Josefs rum och hjerta, ty det kunde
aldrig falla henne in, att en dylik torr och
afskräckande diskussion kunde upptaga tiden för en man,
som egde fruntimmerssällskap att förströ sig med,
och nästan helt och hållet lugnad, ville den
beslutsamma qvinnan endast kasta en blick genom
nyckelhålet innan hon aflägsnade sig, då hon olyckligtvis, i
detsamma hon lutade sig framåt, kom att trampa på
sin klädning, snafvade och stötte hastigt emot dörren,
som sprang upp.
Baron Josef rodnade af harm och bestörtning
vid hennes åsyn och reste sig upp, under det den
stackars pastorn, som, varm af dispyten och solskenet
i det lilla rummet, hade aflagt sin långa svarta rock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
