Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hawerfield lefver, har man icke tid att minnas sina
barndomsvänner ..."
"Hvarför säga mig allt detta? ... Jag vet det
allt för väl. Han har glömt mig, han älskar mig
icke mer; men jag kan icke glömma honom, jag kan
icke lefva utan hoppet att en dag återse honom och
stanna i hans närhet ..."
"Hvad menar du? ... Du skulle vilja ..."
"Var icke rädd att min stolthet flytt med min
lycka; att jag, som en blek och tårögd förebråelse,
vill ställa mig framför honom, för att väcka hans
medlidande ... Nej, han skall aldrig ens höra ljudet
af mitt namn; men jag vill se honom ... jag vill vara
nöjd att andas samma luft som han; jag vill tåligt
vänta hur länge som helst; jag skall kanske blifva
gammal och grå, men slutligen skall jag ändå uppsöka
honom för att dö bredvid honom ..."
"Men, mitt barn, detta är ju ett gudlöst
svärmeri," sade fastern, förskräckt öfver våldsamheten
af Heddas känslor, som, likt en ström hvilken en
gång öfverskridit sina bräddar, svallade öfver utan
att kunna hejdas.
"Om det är svärmeri, så är det åtminstone icke
gudlöst," fortfor den unga flickan entusiastiskt, "ty
Gud har icke gifvit oss ett hjerta, för att lättsinnigt
bortgifva och återtaga det, och om vi fått förmågan
att älska, så är det för att denna kärlek skall
tillhöra endast en, och icke likt en gammal kappa kunna
passa åt alla och kastas åt hvem som helst, eller
glömmas och försvinna som röken ifrån en itänd
halmkärfve ..."
Faster Petronella skakade sorgset på hufvudet,
helt och hållet villrådig om tröst och botemedel för
en kärlek, hvarom hon saknade all erfarenhet, och
hvars häftighet och styrka förskräckte henne så
mycket mer, som den var alldeles oväntad hos den tysta
och undergifna Hedda, och hon sade suckande och
nästan med skygghet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
