Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 31.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta ögonblick hade hon nyss satt sig ned
vid det lilla sybordet nära fönstret, der det allt mera
aftagande dagsljuset ännu tillät henne att begagna
tiden, för att med en liten silfverknif krusa de otaliga
banden på alla de nyss manglade örngåttsvaren, hvilka
lågo sorterade i högar framför henne.
Med lika mycket nit och lefvande intresse, som
fornforskaren granskar bitarne af en gammal lerkruka
och ett rostigt mynt, eller botanisten undersöker en
blomma, ansträngde hon sig nu för att af de något
bleknade årtalen, numren och finheten på linnet
bestämma dess ålder och rang.
"Allt detta," mumlade hon, "skall en gång
tillhöra Hedda, och jag vill att det är i ordning, när
hon återkommer ... När hon återkommer!" upprepade
hon suckande. "Ack, hon vet icke hur mycket jag
saknar henne! Hur ensam och öfvergifven man
känner sig, då man är gammal ... Stackars barn, hon
skall återvända som en uttröttad och vilsekommen
fågel, mer sorgsen och olycklig, än då hon for bort ..."
tillade gumman helt sakta och med minskadt intresse
för örngåttsvaren, som hon sköt ifrån sig.
I detsamma öppnades dörren sakta, någon trädde
öfver tröskeln i skymningen, och mamsell Petronella,
öfvertygad att det var Karna, som nyss slutat sin
skurning der ute, och nu förmodligen kom med det
friska enriset, som borde läggas i en krans omkring
spiseln i salen, reste likgiltigt upp hufvudet för att
gifva henne ännu några behöfliga påminnelser.
Orden dogo emellertid på hennes läppar. Det
var icke Karna; och innan den öfverraskade gumman
hunnit fatta någon föreställning om hvem den
inträdande kunde vara, låg Hedda, liksom fordom så många
skymningsstunder, på knä på den gamla stoppade
pallen framför hennes fötter.
"Hedda, mitt barn, mitt kära barn!" utropade
hon, förvirrad och nära sanslös af glädje, "kommer
du ändtligen åter till din gamla vän? ... Har du
tröttnat att söka, hvad som icke fanns, och kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
