Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 5. - Kapitel 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Förbittrat hans lynne; ja, det vet Gud, han gör
aldrig annat än säger folk obehagligheter. Jag är
riktigt rädd för honom, ty hans små gröngula ögon
tyckas just kunna se midt igenom en menniska."
"Ja, det är sannt; och just derför bli vi alltid
goda vänner till slut, huru mycket han än retas
med mig."
"Så dumt du pratar, snälla Marina! ..."
"Tycker ni icke, mina damer, att han liknar en
gammal torr rotting, som piskat kläder så länge, att
den blifvit krökt deraf?" inföll Helworth, som
kommit tillbaka in i salongen och i förbigående hörde
de båda flickornas samtal.
Thérèse, för hvilken ingen presenterat den
förmente löjtnant Krapp, besvarade hans djerfhet att
tilltala henne med tystnadens förakt, under det
Marina, rodnande och med en litet harmsen min, sade:
"Lektor Gallgren är en gammal vän till oss, och
ju mera man lär att känna honom, dess mera tycker
man om honom."
"Lycklige Gallgren!" utbrast Einar satiriskt. "I
det fallet kommer han att oupphörligt stiga i värde,
alldeles som en gammal ost, hvars tillvaro blir
dyrbarare och mera välluktande, ju mindre deraf som
återstår."
"Usch, sådan konstig och otreflig menniska!
Förstod du hvad han mente med sin rotting och sin ost?"
hviskade Thérèse föraktligt, i detsamma de
aflägsnade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
