- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Åttonde delen. Hvardagslif. - Gröna blad. /
77

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 6. - Kapitel 7.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Jag ämnar icke gå in ... jag gick endast förbi,
och ... och ... Eva, jag kunde icke resa utan att hafva
sett er ännu en gång," tillade han hastigt och
lidelsefullt, i det han lade sin arm omkring den unga flickan
och tryckte henne intill sig ett ögonblick.

I detsamma hördes en dörr der uppe öppnas och
tillslutas; han släppte henne genast, hviskade "farväl"
och skyndade bort, innan den förvirrade flickan
hunnit reda sina intryck eller med ett enda ord besvara
eller ogilla hans sällsamma känsloutbrott.

Det var kokerskan, jungfru Gustafva, som kom
och skulle följa Eva för att bära vinbuteljerna; hon
hade lyktan med sig, en korg på armen och störtade
med full fart utför trappan, ursäktande sitt dröjsmål.

Eva svarade ingenting, hon nästan hvarken hörde
eller såg henne och gick mekaniskt att uträtta sitt
vigtiga uppdrag, medan hela hennes själ, bäfvande af
den första kärlekens sällhet, dröjde qvar vid den
sekund som flytt, upprepande de ord, som nyss hviskats
i hennes öra, och som för henne voro bekräftelsen på
den känsla, hon anat och sjelf känt utan att kunna
göra sig rätt reda derför.

Äfven Vilfrid, som nu skyndade gatan framåt,
kände en sällsam och outsäglig lycka, en ljuf,
besinningslös fröjd af den solstråle, som stulit sig in i hans
hjerta midt under verldsklokhetens skäl och bevis och
trots fattigdomens stränga lagbud.

Öfverraskad af händelsen hade de båda unga
menniskorna ett ögonblick låtit sina känslor tala och
genom utbytet af en blick och en handtryckning
meddelat hvarandra den hemlighet, hvars gemenskap visade
dem en himmel, som var dem förbjuden.

*



7.



"Det var då icke mycket att hurra för, den der
lilla amerikanska rödbetan," sade skrattande unge herr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/8/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free