Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
scen en viss effekt, och det uppstod en paus af
villrådighet och häpnad, då barnet stod ensamt midt
ibland dem.
Det var en liten flicka om högst två år af en
verkligt rörande skönhet, och då hon reste sig upp på
grushögen tätt invid bråddjupet, der modren satt henne,
och såg sig omkring med undrande, himmelsblå ögon,
uppfattade troligen alla, ehuru de icke reflekterade
deröfver, den sällsamma kontrasten mellan det lilla
värnlösa barnet och dess vilda och vådliga omgifning,
der hon icke kunde taga ett steg utan att komma
under hjulen och hästfötterna eller krossas mellan
stenhögarne.
Just som den lilla instinktlikt utsträckte händerna
efter något skydd, framrusade också en af de leriga,
hvitkalkade murarne och tog henne i sina armar.
Faderskärleken, kanske väckt af hennes
egendomliga belägenhet, hade för ett ögonblick skingrat rusets
dimma, och med töckniga blickar och osäkra steg bar
han den lilla späda och ömtåliga varelsen öfver
stockar och stenar fram till det ställe, der Eva och Marina
stodo, fastnaglade af häpnad öfver hvad de nyss
bevittnat.
"Hvar tror du, att han skall göra af henne?"
hviskade Marina oroligt.
"Han bär henne säkert bort, för att uppfostras
till en lika vilsekommen och olycklig varelse som
hennes mor. Tjugu år härefter eller kanske förr skall
hon handla och tala som denna," svarade Eva upprörd
och följde med blicken den halfrusige muraren, som
vinglade sig fram med barnet i famnen.
"Kors bevara mig! Hvad den Augusta är vådlig!"
utropade en af de gamla qvinnorna, som voro
handtlangerskor åt murarne, i det hon pekade efter barnets
mor, som redan försvunnit.
"Jo, hon har mun, så att det förslår," svarade
en annan, en stackars pussig och rödblå varelse, med
ben som timmerstockar, inträdda i trasiga ullstrumpor
och en gammal sjal lindad omkring lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
