Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarken drag eller figur, och likväl har hon igenkänt
sin son. Det svartnar för hennes ögon, hjertat tyckes
upphöra att slå; hon hör och ser och vet ingenting;
allt är insvept i mörker och brus inom henne, men
blott för ett par sekunder; ännu ett ögonblick, och
hon har uppfattat liksom en snöflinga eller en hvit
stjerna skymta fram rätt öfver hufvudet på en
lykttändare, som med sin stege helt lugnt går framföre.
Ännu en blick för att öfvertyga sig om
sanningen; jo, nu svänges den hvita mössan i luften redan
på afstånd. Det är han; det är Ferdinand, hennes
stolthet, hennes älsklingsbarn. Och andlös, darrande
af glädje, liksom nyss af ängslan, sjunker den stackars
modren nästan medvetslös ned på en stol vid fönstret.
Några sekunder ännu och raska, brådskande steg
höras i trappan, dörren ryckes upp, fröjderop och jubel
af syskonen. Ferdinand, den stolte, lycklige studenten,
ligger i sin mors armar.
De länge i hennes ögon återhållna tårarne strömma
nu fritt öfver sonens tjocka, blonda och något ruskiga
hår; hon kysser hans panna, trycker till sitt bröst
hans älskade hufvud och hviskar tyst sin välsignelse
deröfver under den larmande barnskarans buller och prat.
Den lyckliga utgången af en studentexamen: huru
obetydligt, huru barnsligt och litet vigtigt, huru
simpelt och hvardagligt inför verlden! Huru stort och
betydelsefullt för en moders hjerta och en ynglings
sangviniska framtidshopp!
"Ferdinand, minns du, hvad du lofvade oss?"
ropade en af hans små bröder, i det han
vördnadsfullt vänder mellan sina fingrar den ominösa
studentmössan, som gått ur hand i hand för att beskådas och
beundras.
"Konfekten! Jo, det är säkert; den ska’ ni ha
att festa på. Se här!" svarade Ferdinand, som reste
sig upp, skakade hastigt bort sina egna tårar af en
rörelse, som för allt i verlden icke fick visas eller
erkännas, och kastade upp i luften en papperspåse,
hvilken i fallet spridde sitt granna och sliskiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
