Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag märker denna lumpenhet öfver allt omkring mig,
och jag vill fly derifrån, jag vill ... slutligen finna mitt
ideal..."
"Det är svärmeri, mitt barn ... Idealets
utmärkande egenskap är just att icke finnas."
"Jo, Cornelia, det lefver, det finns, men det har
ett annat namn än grefve Gerhards."
"Såå, Och huru länge skall det väl behålla detta
namn, som lika litet är det rätta?"
"Jag vet icke; men ännu tror jag derpå ..."
"Vill du meddela mig något om din nya
upptäckt af manlig fullkomlighet," sade miss O’Barry
leende, men med någon oro.
"Hvarför inte; hör på ... Min stackars bror har
ett vekt och godt sinne, men ett dåligt hufvud; han
är till och med litet enfaldig ibland; ingen vet
emellertid bättre än du, som uppfostrat oss båda, hvilket
fromt och barn han var. Nåväl, ännu under hans
tid var det för en sådan gosse att komma i en
skärseld, då han kom till krigsskolan vid Carlberg, der han
mången gång till själ och kropp dukade under.
"Huru djupt och bittert mamma ångrade sin
efterlåtenhet för hans eget barnsliga tycke och pappas
beslut, mins du nog, men allt hvad han der led vet du
icke ... Det var för mig ensam han lät undfalla sig
förtroenden om att den förödmjukelse han utstod genom
ett kotteri af dåliga äldre kamrater — förödmjukelser,
gäckeri, gyckel och öfversitteri, som jagade skyar af
brännande rodnad öfver min panna, medan jag hörde
berättelsen derom, och mitt hjerta väckte ett hat och
en vrede, som Allan sjelf med sitt milda sinne
lyckligtsvis icke kände i lika grad.
"Jag insåg allt för väl, att hans enfald och i
synnerhet hans brist på mod, att icke säga feghet, var
egentliga orsaken till allt detta; men fåfängt sökte jag
uppmuntra honom att trotsa sina plågare, att visa
mera ambition, mer kraft och sjelfkänsla; det var
förgäfves; jag kunde icke omskapa hans karakter, han
var och förblef en enfaldig, rädd och ödmjuk natur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
