Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hans tanklösa, oädla eller grymma kamrater
stegrade sin elakhet och retsamhet i samma mån som han
fördrog den, liksom för att se huru långt de kunde
gå; glömmande, eller utan att begripa, huru djupt de
förnedrade sig sjelfva derigenom.
"Nåväl, bland alla dessa ynglingar fanns emellertid
en, som fått öknamnet Spartanen, derför att man
gäckande påstod, det han sjelf frivilligt gjorde lifvet så
bittert och ledsamt för sig, att ingen annan kunde
öfverträffa honom; en fattig gosse utan börd, men med
ett skarpt hufvud, ett okufligt mod och en moralisk
öfverlägsenhet, som icke förfelade att slutligen skaffa
honom ett stort anseende bland hans kamrater.
"Denne hade aldrig deltagit i det oförskämda
gyckel och de upptåg, för hvilka den stackars Allan
ständigt var mål; han hade endast tyst och allvarsam
observerat dem och stundom indirekt på ett eller
annat sätt afstyrt ofoget, utan att synas fästa någon
vigt dervid. Vid middagsbordet hade man då en sed,
hvaremot ingen fick bryta, den att föreslå en skål i
vatten, ty det bestods ingenting annat att dricka, och
turvis hålla ett tal för de andra med fritt val af
föremål eller ämne.
"Då ordningen en dag kom till "Spartanen",
företog han sig emellertid att på det mest qvicka och
löjliga sätt skarpt och obarmhärtigt persifflera detta
kotteri af plågoandar för de yngre kamraterne och i
synnerhet för den stackars Allan, hvars feghet och brist
på hederskänsla han heller icke sparade.
"Hans tal, som var en ytterst komisk och
derigenom ännu mera träffande målning af verkliga
förhållandet, väckte en storm af bifall och salvor af
skratt, under det att de olyckliga offren för hans satir,
öfverhöljda af blygsel, rodnande af harm, skamflata,
utskrattade och för alltid nedgjorda, "dröpo af, som
Allan sjelf uttryckte sig, för att i verkligheten aldrig
mera våga återtaga sin så fullkomligt uthvisslade roll
af lumpna och fega tyranner emot arma
försvarslösa barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
