Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af granruskor utstakade byvägen, de synas ännu längst
bort på den flacka ängen som en rad svarta flugor på
snön. Alla fönster stå öppna för att vädra det
dammiga skolrummet, hvars redan nötta, ojemna och
smutsiga golf bär vittne om alla de spikbeslagna klackar,
som bearbetat detsamma.
Eva är ensam sysselsatt deririne att ordna böcker
och bänkar; den förut tunga och qvafva luften har nu
blifvit iskall, och rysande för vinddraget sveper hon
den lilla virkade yllesjalen tätare omkring sig och
skyndar att stänga fönstren. Ett ögonblick derefter syns
hon i förstugudörren, insupande med välbehag den
friska, men kalla luften, som hennes lungor likväl icke
rätt tyckas kunna uthärda, ty hon hostar oupphörligt
och måste slutligen hålla näsduken öfver läpparne.
Eva har blifvit mager, hennes alltid något bleka
hy har blifvit finare och mera genomskinlig, de blå
ådrorna synas som ett nät vid tinningen, och under
ögonen ligger en skugga, som gör dem ännu mera
uttrycksfulla och glänsande och som liknar den, hvilken
de behagsjuka pariserdamerna med konst anbringa.
Hennes ställning är icke så rak som för ett år sedan;
hon håller sig något lutad, och från hennes ansigte
har flytt den lilla min af ofrivillig satir och
öfverlägsenhet, som så ofta retade och förargade hennes
tant, fru grossörskan Tullbom.
Det sväfvar nu, då hon är ensam, öfver hennes
panna en djup och hemlighetsfull tankfullhet, en
drömmande själsfrånvaro, liksom hon lyssnade till
underbara ljud och röster, ofattliga och främmande för
lifvet och verlden omkring henne.
Ensligheten och eftertanken lägga vanligen ett
dylikt uttryck öfver själfulla ansigten.
Det finns emellertid ingen sorg, intet drag af
lidande eller missräkning i de blickar, hvarmed hon
betraktar den liflösa och tysta omgifningen kring sitt
hem, och efter ett par minuter går hon med lätta och
spänstiga steg uppför den lilla smala trätrappan till
sitt eget rum deruppe på gafveln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
