Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall döda er ... Äfven om man sjelf icke älskar, vill
man likväl vara älskad och nödvändig för någon ..."
Gallgren tystnade och såg forskande på henne,
men Eva satt orörlig med sänkt hufvud och andades
tungt utan att svara.
Liksom första gången, då detta förslag gjordes
henne, fann hon, att hvarje ord som hon hörde var
sannt; liksom då kände hon en hemlig ångest och oro
dervid, men hans sista ord voro ju så alldeles hennes
egna innersta tankar, som hon icke kunnat nedtysta:
hon var ensam, och ensamheten är för ungdomen
onaturlig; då hon aldrig kunde blifva lycklig genom
kärleken, kunde hon ju genom vänskapen och sin makes
ömhet finna lifvet mindre tomt och fattigt ...
Tusentals unga qvinnor hafva tänkt på samma
sätt; satta på en andlig svältkur hafva de med
tacksamhet slutligen mottagit hvad ödet bjudit dem och,
låt oss tillägga det, ofta funnit mer lycka än de
väntat och kanske mera än de skulle funnit bredvid sin
kärleks föremål.
Det var en strid inom henne, en sådan der det
stundom är alldeles omöjligt, ens för oss sjelfva, att
klart och tydligt urskilja den verkliga arten af våra
hemliga skäl för eller emot saken, liksom don slutliga
af görande bevekelsegrunden, hvilken kanske skulle hafva
förskräckt och förkrossat oss, om den helt tydlig och
naken stått framför oss och vi haft fullt medvetande
derom.
Eva uppreste ändtligen hufvudet och lade sin
hand i Gallgrens.
Den stackars stele och buttre skolkarlen, som
nyss utvecklat all den vältalighet, hvaraf han var
mäktig, trodde knappt sin lycka; han kysste rörd den
lilla hvita handen, som nu var hans, och då han tio
minuter senare, efter att med faderlig grannlagenhet
hafva omfamnat sin fästmö och tryckt sina läppar
helt blygt och flyktigt emot hennes panna, reste sin
väg, var det för att hos kyrkoherden berätta sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
