Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mamsell Judith tycktes icke blifva stött öfver ett
misstroende, som hon kanske fann i sin ordning, och
herr Myrlund, som framdragit en smutsig plånbok,
tog derur helt varsamt en gulnad och nästan
söndertrasad papperslapp, som han uppvek och höll på
afstånd framför henne.
Den gamla judinnan, hvilken påsatt sina
glasögon, igenkände verkligen genast sin brors stil och
läste med uppmärksamhet de få rader, som funnos på
papperet.
"Det der tycks icke vara något att betala," sade
hon helt lugnt med samma likgiltiga min, som fordom
vid de erbjudna panternas bedömande isat blodet i
de stackars låntagarnes ådror och inbragt henne sjelf
den största delen af hennes vinst.
"Vänta, jag har flere," inföll Myrlund och
framtog ett annat.
Mamsell Judith fortfor att läsa med lika mycken
begrundning, det ena efter det andra af dessa små
anteckningar, hvilkas värde inför en jury eller en
brottmålsdomare det troligen var ganska svårt att
åtgöra, men som inför menniskokännaren likväl
säkerligen skulle hafva bevisat, att de varit skrifna af
en bland dessa det ondas olyckliga redskap och
kolportörer, om hvilka skriften säger, att det voro dem
"bättre att hafva en qvarnsten om sin hals", äfven
om det icke alltid är "menlösa barn", som de förleda;
den, som det här var frågan om, hade emellertid,
ovanligt nog, djupt och allvarligt ångrat sitt fel, och den
stackars judens minne förtjenade derför väl att fredas
i glömskans mörker.
"Nå, hvad säger ni nu?" återtog Myrlund ifrigt,
sedan han spelat ut sin sista trumf.
"Jag säger, att de der lapparne bevisa alls
ingenting," svarade Judith och vände sig bort.
"Bevisa de icke, att vi varit ense om saken?"
"Nej, långt derifrån ... Om så skulle hafva varit,
så var Sebylon allt för klok att gifva svart på hvitt
derom ... De bevisa bara, att han hade medlidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
