Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnen som ett arf efter föräldrarne. Hvad vi göra
för oss sjelfva, godt eller ondt, det göra vi äfven för
ett kommande slägte; öfvertygelsen derom stod i detta
ögonblick klart för Vilfrids själ.
Han förde brefvet med rörelse till sina läppar.
Det var ju från hans far, som denna öfverraskande
lycka kom.
Den ena timmen efter den andra försvann, och
tusen tankar, förslag och framtidsplaner korsades i
den unge mannens hjerna.
Om han aldrig hade sett Jozima, så skulle han
kanske icke ett ögonblick hafva tänkt på att ens vilja
se henne; han skulle varit nöjd och tacksam för den
fjerdedel af hennes fars rikedom, som utan alla vilkor
skulle blifva hans, men nu ...
Vilfrid var man, han var ung, och hvem kan
väl förundra sig, om skönheten tjusade och bedårade
hans sinnen, innan hjertat ännu kunnat blifva rördt.
Marianne, ifrån hvars kärlek hedern och pligten
tvungit honom att afstå, hon var nu gift och förlorad
för honom och Eva, den lilla, bleka, fattiga och obetydliga
varelsen, som han en gång tyckt sig älska så högt
och hvars namn han ännu icke kunde uttala, utan att
hans läppar darrade af rörelse, hon hade missförstått
och vändt sig ifrån honom med ovilja ... Hvad lycka
kunde han då hoppas af kärleken, denna dåraktiga,
romantiska kärlek, som sammanfört hans fattiga
föräldrar och låtit dem dö af sorg öfver hvarandras
lidanden och bekymmer ... Nej, nej, borde han icke
lyckönska sig att hafva undgått denna tvetydiga
sällhet, som gifver hjertat till pris åt fördubblade lidande.
Han lade handen öfver ögonen och suckade djupt.
Han tyckte sig höra, huru hans eget hjerta hviskade,
att det just ville älska, och lida för att kunna lefva.
"Men hjertat bör ju icke lefva i denna
rationella tid; det har ingen rätt, dess roll är utspelad,
förnuftet ensamt skall råda, det är detta som lofvar
oss all verldens glädje, dess njutningar och fördelar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
