Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han såg i inbillningen den lilla israelitiska
skönheten i all hennes österländska prakt och veklighet,
såg, huru hon, mild och medgörlig, som hennes far
förespått, räckte honom sin hand som brud, huru hon
smålog och, berusande honom med sin friska fägring,
gjorde honom under fjorton dagar eller kanske hela
smekmånaden så lycklig som en pascha i ett harem,
en prins i en af sagorna ur Tusen och en Natt.
Besynnerligt nog blifva emellertid våra tankar
sällan sådana, som vi önska dem; det ligger inom oss
en hemlighetsfull ande, oberoende af vår vilja, en
makt, som formar våra föreställningar och styr dem
efter en lag, som ganska sällan öfverensstämmer med
vårt tycke; denna ande är fantasien, och den eger
stundom en profetisk röst ...
Vilfrids ljusa framtidsdrömmar togo med ens en
oväntad vändning, och en egendomlig färgton smög
sig deröfver.
Han försökte fåfängt att, vidare i sin inbillning,
hos den förtjusande Jozima finna en sjelfständig
tänkande qvinna, en vän för sitt hjerta, en ansvarig mor
och uppfostrarinna för sina barn; han fann aldrig
annat än den sköna odalisken, som, införd i
sällskapslifvet, blef en fåfäng, tanklös fjolla, ständigt
påminnande sig sin rikedom och högmodig deröfver, utan
begrepp om sina pligter och sin verkliga värdighet,
loj och lat, fet och maklig, tillbringande sin tid på
en soffa halfsofvande eller gäspande med en roman i
handen, men hvarken elak eller stridig, svarande ja
till alla hans förslag eller böner, men aldrig
uppfattande dem med allvar eller ens erinrande sig dem ...
Han såg sina barn på en gång bortskämda och
vanvårdade i tjenarnes händer och såg sig sjelf i sin
stora, granna och dyrbara våning ensam som i en
öken, vantreflig och med tomhet och missnöje i sinne
och hjerta, förgäfves med all denna ståt och midt i
den lyx, som omgaf honom, sökande den lycka och
tillfredsställelse, som han förestält sig, att äktenskapet
och hemmet kunde gifva, som Marianne så vältaligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
