Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stolsryggen; hennes läppar voro färglösa, och ögonen
syntes förstorade genom den djupa blåaktiga skuggan
derunder.
Af hennes orörliga ställning och det stela
uttrycket i hennes ansigte skulle han nästan hafva trott
henne vara död, om han icke sett hennes blickar,
strålande af en fuktig glans, skåda upp i de
framtågande silfvermolnen på himlen öfver henne.
Hon hade aldrig haft någon liflig rodnad eller
någon stark kropp, men Vilfrid fann henne likväl nu
smärtsamt aftärd, och det föreföll honom, som om den
sista flämtande lifskraften i denna fina, luftiga
skepnad skulle kunna fly i hvilket ögonblick som helst.
Att plötsligt finna en dylik förändring hos dem
vi älska slår oss med förfäran, och i första
förskräckelsen tro vi instinktlikt, att vår egen varma famn
är det enda, som kan qvarhålla den flyende och rädda
åt oss dess lif.
Detta var åtminstone Vilfrids naturliga och
oöfverlagda känsla. Han trodde sig icke behöfva några
ord, någon förklaring; i detta hvita, genomskinliga
ansigte och i dessa ljufva, svärmiska och sorgsna
blickar såg han bekräftelsen på allt hvad han både
fruktat och hoppats, och utan all vidare besinning
skyndade han fram, knäböjde framför henne, fattade
hennes händer och hviskade öfverväldigad af rörelse:
"Eva! Eva! det är då sannt, att du misstrott
mig ... att du lidit deraf och att du älskar mig ...
Jag ser det ... jag vet nu allt, och jag är här ..."
På den unga flickans kinder framträdde tvenne
skära rosor; hennes ögon sänkte sig i sällsam
förvirring och undran ned till den knäböjande; hon
tycktes icke fatta hans verkliga närvaro, utan anse den
som en villa af hennes egna sinnen, och hennes
läppar uttalade helt tyst hans namn, liksom i en dröm,
utan att hon rörde sig ur stället eller tänkte på att
draga tillbaka sina händer, som han höljde med kyssar.
"Jag är här ... jag är fri, och jag har
återfunnit dig ... Eva, vi skola ändtligen blifva lyckliga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
