Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Månsken öfver Mont Blanc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Säkert var du den enda qvinna på teatern, som
tyckte så," inföll grefven skrattande.
"Tyst, af bryt mig icke; bredvid honom satt en
puckelryggig varelse, ett litet missfoster, som hvarken
liknade en man eller en qvinna. Jag ville visa dig
den, du minnes det nog."
"Ja, men jag kunde aldrig upptäcka den der
krymplingen."
"Nej, ty den skymdes beständigt af de
kringstående, då du såg deråt; den fanns der emellertid,
och det var dennes långa, krokiga finger, som pekat
på oss, som för Jagello utvisat vår loge ... Jag hade
sett det så tydligt, som jag nu ser dig. Nå väl, när
ridån drogs upp, försvunno båda, och jag lugnade mig
och tänkte icke mera på den obehagliga synen; men
om natten drömmer jag, att jag ser ett med svart
öfverdraget stort bord och der bredvid en sällsam
klump, en lefvande rörlig massa af flere personer,
inhöljda i en vid svart kappa, och ifrån denna
hemlighetsfulla osynliga grupp utsträcktes den lilla
puckelryggens magra knotiga hand, med sitt utvisande finger
emot mig, liksom jag sett det i teatersalongen ...
Intagen af en ännu häftigare oro, än den jag då känt,
vände jag mig om och ville fly, men jag såg vid mina
fötter några bloddroppar, ifrån hvilka jag icke kunde
slita mina ögon, och dessa blodstänk, som oupphörligt
fortsattes utåt hela vägen framför mig och som tycktes
hafva flutit ifrån mitt eget hjerta, de ledde mig framåt
på en mörk, stenig och klippig väg, der jag med ångest
hastade fram utan att kunna hejda mig, och anande
någonting förskräckligt.
Slutligen midt i detta mörker, detta kaos af
klippspetsar och bråddjup rundt omkring ser jag åter en
otydlig skepnad, inhöljd och formlös liksom de andra,
men då jag hunnit den nära, vänder den sig om. Jag
igenkänner Jagellos ansigte, men blekt och blodigt, och
jag vaknar med ett anskri."
Den unga qvinnan, som talat fort och med
feberaktig ansträngning, sjönk åter, liksom förfärad af sina
egna ord, ned i soffan och gömde hufvudet i kuddarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
