- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
9

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur gamla papper.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

9

afstucko mot de andras brokiga sammetsrockar,
broderade sidenvästar och stora glittrande skospännen.

Då han var borta sansade man sig och såg
förlägen den éne på den andre. Allesammans hade ett
uttryck, som om de nyss vaknat upp ur en dröm,
men värdinnan låg afsvimmad i soffan, och en af
herrarne stödde sig blek och förvirrad mot en
fönsterpost och sade sig må illa, under det hans granne
hviskande frågade honom om orsaken dertill.

Man bestänkte den stackars frun med
»luktvattens, och hon återkom till sans. De förstummade
damerna omkring henne började först hviskande
utbyta sina anmärkningar, men snart var den
besynnerliga paniken öfver, och det uppstod ett verkligt sorl
af prat och gissningar om den främmande, som
kommit och försvunnit på detta sällsamma sätt, utan
helsning och afsked, utan att vexla ett ord med någon.

Vid värdinnans knän stod hennes lilla
dotterdotter, ett barn om fem eller sex år, och då hon
ändtligen gaf akt på den lilla, som ryckte i hennes
styfkjortel, sade barnet;

— Mormor! Blef söta mormor rädd för den
långa likprocessionen, som kom in?

— Likprocessionen! —- upprepade de närmaste
fruarne med förvåning. —- Det var endast en enda
svartklädd herre, min lilla vän.

-— Nej, det var en hel rad med svarta herrar,
som alla sågo på mormor när de gingo förbi, och
stackars Castor blef så rädd för dem, att han tjöt
och kröp under bordet, och der ligger han ännu —
tillade barnet och lyftade på bordsduken för att
betrakta sin lekkamrat och favorit, en stor
rapphöns-hund. .

— Hon har rätt . . . Såg ni dem icke ? —
hviskade presidentskan med ännu bleka läppar och böjde
sig ned mot den lilla flickan, hvilken fåfängt lockade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free