- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
23

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur gamla papper.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

23

Jag var för honom ett fynd, en verklig skatt;
jag var ännu mer, jag var ett »lämpligt subjekt» för
hans experiment såsom apotekare, kemist eller
fotograf* jag vet egentligen icke hvilket.

Stackars varelse, han hade hunnit till femtio år
och ännu glödde i hans hjerta med oförminskad kraft
denna sällsamma eld, denna, obegripliga och förrädiska
flamma, som under tusen olika namn och former
lefver och lyser för hvar och en af oss i ungdomen;
denna själens mäktiga lifskraft, som-vi kalla illusion
och hvarförutan vi sjunka ihop och likna en tom rock,
upphängd pä en klädhängare.

Huru många sådana utslitna rockar fins det icke!
Jag sjelf, som var yngre än han, hade ju redan länge
ökat samlingen.

Men då verldens illusioner, eller själens lifskraft
flytt, återstår ännu andens; och det slitna plagget får
»hänga med» ännu en tid.

Vi satte oss ned på hans grönmålade bänk
framför blomsterrabatten; och som herr Littolin, efter den
första vänliga helsningen och sedan han tackat mig
för min ordhållighet, förblef tyst och tankfull,
berättade jag för att få samtalet i gång, att jag på
morgonen gjort t en lång promenad ända ned till stranden
af Vettern, som låg nära en half mil ifrån köpingen,
och att jag sett en rätt vacker hägring Öfver motsatta
latidet.

Jag kunde visst aldrig hafva funnit en lyckligare
inledning, ty han höjde genast hufvudet, så att hans
långa ®äsa, hvilken tycktes hafva hvilat emot
halsduksrosetten, förlorade öin inbillade stödjepunkt, och håns
små, rödbruna Ögon lyste af en hastig tanke.

— En hägring sade ni! — inföll han lifligt.—
Ja, se der kanhända ett sätt att kunna förklara för
er, hvad jag tänker på . . . Hvad tror ni väl att en
hägring egentligen är?

— Jag tror mig hafva hört att det är en reflex,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free