Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvarliggande bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
grind så väl, som om den vore ens onkel, och hvarje
enbuske, som om den vore ens tant, der man aldrig
kan hoppas att möta annat än kalfvar och får och icke
har tillfälle att utbyta en enda af dessa »trefliga
hälsningar» på vänner och bekanta, som stadsbön finner
så lifvande och angenäma, med ett ord, det var
åtminstone icke något nytt och omvexlande nöje man
företagit sig, men trots allt detta var man fullkomligt
belåten och Alexander försökte fåfängt att begripa, huru
det kunde vara möjligt, att han kände sig road och
fann tiden så angenäm här på landet, utan att på hela
eftermiddagen hafva fått ett enda glas punsch, icke
sagt eller hört ett enda groft eller oskickligt skämt,
icke fått skratta åt någon skabrös historia och icke
druckit annat än ett glas saft och vatten, hvari han
till på köpet måst doppa kringlor.
Aldrig förr hade han haft en aning om att man
kunde »roa sig» utan alla dessa uppräknade
ingredienser till munterhet och nöje, och lika litet om den
sällsamma känsla af blygsel och förödmjukelse, som
trängde sig på honom då Cecilias rena och barnsliga
blick mötte hans, då .hon för en minut stödde sig på
hans arm eller skämtade öfver hans tankfullhet och
tystnad.
Han hade kommit till Dowerbygård fräck och
djerf, med det lättsinne och den nästan skrytsamma
samvetslöshet, hvaraf han ända dittills känt sig så
trygg och belåten; *han hade i början dragit nytta af
hela sin oförskämdhet, men kände den nu sjunka och
försvinna, kände, att den roll han spelade blef allt
mera pinsam, ju mindre misstroende och ju mera
vänlighet man visade honom, och hotade till och med att
öfverstiga hans krafter.
— Det här går rakt öfver mitt förstånd! —
mumlade han misslynt för sig sjelf, då Cecilia gick
framför honom på den smala gångstigen och hans
blickar icke kunde slitas från hennes intagande gestalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
