Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvarliggande bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
första dagen denna förening som en afgjord sak. Då
ingen imellertid talade vid Cecilia direkt derom, så
fick hon* ingen anledning att yppa sina tankar och
känslor i detta fall, hvilka dessutom voro mycket
sväfvande och obestämda och kanhända verkligen skulle
hafva låtit jemka med sig, om icke en händelse
inträffat, som spred mera klarhet inom henne.
Qvällen före afresan sutto Cecilia och Alexander
på en bänk i skuggan af den höga granhäcken
omkring parken bredvid ruddammen, väntande på Henr
riette, som nyss lemnat dem för att hemta en schal,
som hon ansåg behöflig. Det var här, som de för
åtta dagar, sedan sett hvarandra så godt som för
första gången, och Alexander tyckte nästan, att ett helt
år låg emellan den aftonen och den närvarande.
Båda voro tysta. I detta ögonblick skulle man
kunnat säga, att Casper Eenz var helt och hållet
försvunnen, att han verkligen blifvit den han ville
föreställa och förlorat alla sina forna resurser, för att
helt tafatt, ödmjuk och förlägen icke våga gripa den
lycka, hvarefter han sträfvat och som det nu kanhända
blott fordrades ett ord för att vinna.
Men detta ord kom icke öfver hans läppar. Han
suckade och sade dröjande och likasom för sig sjelf:
— Hvilken lycklig och besynnerlig tid detta varit
för mig! Det är som skulle jag hafva drömt . . .
Men nu är den slut . , . Om jag icke burit din mors
namn, Cecilia, om jag icke egt d-enna alldeles
oför-skylda fördel, utan varit en fattig äfventyrare, som
jag ju i alla fall är ... huru skulle ni väl då hafva
bemött mig?
— Gud vet; hvad; mig angår, så tyckte jag just
icke bättre om dig derför, att du var min kusin —
svarade Cecilia småleende och helt uppriktigt.
— Verkligen!
Alexander satt tyst. För första gången
genomfor hans hjerna tanken på, att Cecilia skulle kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
