Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
Gnistor i mörkret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Mor Barbros dotter den vackra Kerstin, är ännu
endast ett barn, knappt öfver femton år; hennes lilla
golbrända hand ligger i Erlands och hennes mörkblåa
ögon, med de långa, svarta ögonhåren äro fulla af
tårar, medan hans bekymmerslösa blickar hänga fast
vid hennes täcka ansigte med en slags tanklös och
drömmande beundran, som han sjelf hvarken
motiverar eller söker att uttrycka.
Båda två äro tysta och hafva suttit så, orörliga
och tankfulla, eller tanklösa en lång stund.
Östgötarne äro ännu i dag icke mycket lifliga
och talföra af sig, och förmodligen voro de det ännu
mindre vid denna, i allmänhet kärfva och fåordiga tid,
hvilken, i detta afseende åtminstone, verkligen var att
prisa framför vår egen med dess ofta ytliga munvighet.
En nordisk sommarnatt, med sin ljufva vemodiga
skymning, sin svalka och sina vällukter, tycks också
endast skapad för de stumma, vakna drömmarne: dess
tystnad är en helgedom, hvars frid och skönhet man
fruktar att störa.
De båda unga, som sutto här bredvid hvarandra,
kände säkert aldeles detsamma som Hagbart och Signe,
Fritiof och Ingeborg och hvar och en af sagans
beundrade hjeltar och hjeltinnor känt under en dylik
natt 5 ty naturens sommar och menniskornas ungdom
hafva ständigt varit desamma.
Ingen skald gaf imellertid ord åt ridknektens
och torparflickans känslor, deras hopp och fruktan,
deras drömmande lycksalighet bredvid hvarandra; men
dessa känslor egde sin bästa målsman och sitt
vältaligaste uttryck i åkerskärans slag från kornåkern, i
dufvans afbrutna kuttrande i eken uppöfver dem och
i suset af nattvinden, som mild och harmonisk drog
förbi, fyld af doften från nattviolerna nere i den
kärriga ängen, der dimman lägger sitt silfverskir öfver
gräs och starr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
