- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
453

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Prof.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

453

lande af ungdom och lycka på balen vid badorten,
att han, äfven om han hade varit fullt redig, kanhända
skulle haft svårt att igenkänna henne.

Hon hade i detta ögonblick lagt sin kind emot
kudden bredvid hans, och hennes läppar, som helt
lågt invid hans öra talade milda, kärlekfulla ord, voro
nästan lika bleka som den sjukes.

Hon visste icke’ om han hörde henne, men en
sällsam, obestämd känsla lät henne tro, att han egde
någon förnimmelse af hennes närvaro, ty han smålog
ibland och förde händerna till pannan likasom i en
dröm, och denna dröm gjorde hjertats slag mera
bestämda och regelmessiga och spred stundom en svag
rodnad öfver hans ansigte.

Ändtligen öppnade han långsamt ögonen och
mötte hennes sorgsna, tårdränkta blick, men utan
någon rörelse eller öfverraskning slöt han dem igen,
liksom om ingenting varit honom mindre oväntadt.

Så förgick ännu en dag, och då aftonen kom och
Otilia nyss med låg röst besvarat doktorns frågor och
sett denne aflägsna sig med orolig och missnöjd min,
kunde hon icke återhålla sina tårar. De strömmade
heta och ohämmade öfver Wolmars hand, som hon
höll i sin.

Hon kände då en sakta tryckning af denna hand,
och den sjuke sade matt, men aldeles lugnt och redigt:

— Gråt icke! . . . Nu, då jag skall dö, älskar
jag dig så, som du ville ...

— Wolmar! —- utropade Otilia utom sig och
föll på knä bredvid honom. — Wolmar, min älskade,
hör mig! . . . jag har haft orätt . . . Lef! ... O, lef
för mig och för din mor! . . .

— Ja ... om jag kunde stanna i det tillstånd
hvari jag nu är ... jag känner mig så lycklig . . .
Vi ha båda lidit, Otilia . . .

— Men nu är det slut ..< . vi hafva återfunnit
hvarandra ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free