Ankarsparre. En fin och oskyldig roman / 32 (1912) Author: Ludvig Nordström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Hvari man lär känna en svensk major - 5. Skuggan af ett namn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Major Dömmare tog telegrammet och såg
på sin hustru.

– Är du ond, Victoria? frågade han.

– Nej, men försök nångång vänja dig af
med att skryta! svarade majorskan.

Med sin väska i hand stod Abel och åhörde
detta samtal, mycket intresserad.

Så lastades vagnen, och så for familjen
Dömmare till Packlins pensionat, Mårstad,
Göteborg, som de en morgon funnit i
Stockholms Dagblad, sen de hade grälat

FEMTE KAPITLET.

Skuggan af ett namn.

Hettan fortfor i Stockholm.

Ankarsparre sitter i skydd af lagerbuskarna
och har fått en idé. Det är nämligen så, att
rundt omkring honom talas alla språk utom
svenska. Han urskiljer tyska, franska och
engelska, norska, danska, italienska och ryska,
och det hederliga Riche påminner honom
om den saknade artistkrogen Leduc i Paris
på Boulevard Raspai1, ja, gamla
Birgerjarlsgatan är med ens förvandlad till nämnda
boulevard, och uppe på Stureplan ser han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>