Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan-Pontus Silfverhåål lite retligt, som om man
måste vara jude för att anse sig kunna fatta
Sveriges väsen, nu för tiden!
— Men han älskar Sverige! sade
Ankarsparre.
— Oerhördt! utropade Johan-Pontus
Silfverhåål. Oerhördt helt enkelt! Nästan lika
mycket som jag! sade han skrattande och
sträckte fram sin hand, och så skildes de med
ett handslag, och Ankarsparre gick ombord.
Alla voro där utom en — Anna Litzelius.
Hon var kvar.
Och båten gaf sig ut i natten.
Det var skumt, himlen molntäckt, vattnet
bläcksvart, men mareld ringlade, stänkte och
lyste. Alla sutto insvepta i kappor och filtar
och talade lågt
Men professorn kom fram till Ankarsparre,
som stod ensam i förn.
— Herr Ankarsparre! sade han. Känslan
för det måttlösa och oändliga är djupt rotad i
det svenska sinnet Det behöfs blott, att den
vidröres och väckes för att strax flamma upp
som en låga mot skyn, och detta har jag i
afton haft glädjen att konstatera med löjtnant
Silfverhåål. Vårt land nalkas sin
världshistoriska uppgift, och jag är glad att kunna vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
