Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Negrernes hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af total brist på frisk luft. För striden med elementerna
hade man förgätit dem och låtit dem försmäkta, ehuru
stundom ett förtviflans rop och skramlet af deras kedjor
trängde till deras plågares öron. Kassango, hvilken icke
litet plågades af såret i höften, som ännu icke var läkt, och
hvilken mer än alla andra längtade efter en droppa friskt
vatten, gret och jemrade sig. Han hörde knappt på de
trösteord, genom hvilka den trogne Loango oupphörligt sökte
uppmuntra honom. Loango sjelf klagade icke och fruktade
ingenting. Då masterna gingo öfver bord och han trodde
skeppet förloradt, log han till och med i förkänslan af
glädjen öfver hans omenskliga plågares qval. Han fröjdade sig
likväl för tidigt; skeppet befriades från de förderfliga
masterna. Loango sörjde deröfver, under det hans
olyckskamrater jublade. Plötsligen for han upp och lyssnade.
Oaktadt stormens hvinande och böljornas slag förnam han det
förtviflande ropet: »skeppet har tagit läck!» Han kände
betydelsen af detta rop, och ånyo jublade han. Utan
dröjsmål meddelade han de beslutsammaste af sina
olyckskamrater denna underrättelse, i det han tillika hos dem väckte
det hoppet, att läckan kunde gifva en anledning till deras
befrielse.
— Man skall behöfva vår hjelp, — sade han; — man
skall lössläppa oss och tvinga oss att arbeta för att pumpa
vattnet ur rummet. Vedergällningens ögonblick är
kommet. Så snart vi äro fria rusa vi på våra bödlar och kasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
