Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Vari det övergås från dessa små skojare till de större och prydligare, av vilka ödet betjänar sig, och vari Mikael Habstadius tar ett första steg i rätt riktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
vi måste skicka en arbetsstyrka till en fyndighet för att
bryta några tons malm, annars förfaller inmutningsrätten.
Herr Kruckman gick nu alldeles tätt inpå Mikael
Habstadius och viskade, med hopknipta ögon:
— Ligger inte de där gruvorna här i stån, tro?
— Va? sade Mikael Habstadius, med i stället stora ögon.
— I en eller annan kvinna! fortsatte herr Kruckman och
smålog.
Då började Mikael Habstadius le, först lite, sen mer och
så mycket.
— Kruckman! sade han med en beundran, som gav
honom själv en känsla av trygghet mitt i det begynnande
bakslaget. Ni är en sate! Men den gången högg ni i sten!
— Habstadius! svarade herr Kruckman. Ni är en sate!
Men den gången högg ni i sten!
— Vad menar ni, Kruckman? frågade Mikael Habstadius.
— Jag menar, att redaktörn måste vänta ett par veckor
ännu, innan det kan bli några kontanter.
— Tvåtusen kronor?
—- Omöjligt!
— Artonhundra?
— Omöjligt!
— Femtonhundra då?
— Omöjligt!
— Men tolvhundra, fan, det är ju knappast kontanter,
det är ju en spottstyver.
— Stört omöjligt!
— Ja, herregud! suckade Mikael Habstadius. Efter det
är så omöjligt, så få vi väl säga tusen, då!
— Tusen kronor! Det är mycket pengar i våra dar,
det! sade herr Kruckman. Det går inte!
Mikael Habstadius gapade.
— Va? Får jag inte tusen kronor?
— Absolut icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
