Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 4. Om döden och det svenska begravningsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.368
sande att bära i ansiktet, då man är på begravning;
händerna stretade, spetade och arbetade i de svarta handskarna,
axlarna ryckte, som om det kliat på ryggen, och fru Wentlan
satte näsan i vädret, som om begravningen varit hennes,
och hon ensam var röd i ansiktet och företedde en glad och
stolt uppsyn. Endast en i tåget kunde framvisa ett yttre,
som värdigt sekunderade fru Wentlans, och det var den
gamle Kjön, ehuru han inte hade sin kritpipa i skägget.
Men han hade en hög hatt av så beaktansvärda proportioner,
att han tycktes kunna använda den om natten liksom
Diogenes sin tunna. Däremot var bonjouren så kort och snäv, att
man kunde tro, den härstammade från fornvärlden, och den
enda likheten mellan de båda plaggen var, att de båda med
tiden blivit gröna. Nu var Kjön en berömd man, och i samma
ögonblick en del av det samhälle, utanför vars dörr han som
fattig och okänd så länge posterat, endast då och då
insläng-ande ett skällsord; och detta var hans första stora
medborgerliga triumf. Han gick bredvid kronofogde Heijebol
och såg så grym ut, att om Sarinen kunnat se honom, skulle
han säkert lyft på locket och bett honom med mera saktmod
begå denna förlåtelsens och mildhetens fest — men han var
mild och rörd i sitt gamla goda hjärta.
Herr Fistennobel däremot snyftade i en randig näsduk,
och för att ostört kunna göra det hade han skjutit cylindern
på nacken.
Allt detta var en sorglig syn, som långsamt gled bort
under träden, förbi alla stora, rika, prunkande familjegravar
med guldsnitt, bort till den obrutna äng, där fattigdomen
och okändheten sökte sig en bädd för den långa sömnen.
Och det susade hjärtskärande i trädkronorna, till och
med gruset under fötterna tycktes gnissla på ett högtidligare
sätt än annars, och alla ljud från staden, vars vassa kontur
stod i sicksack långt borta mot den isgröna himlen, samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
