Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svor och supinum svurit. Jaså, säger du det?
Hm, hm I Jaså, jaså I Ja, det är en varnartig
yngling, som bereder icke blott sina lärare utan även
sina föräldrar stor sorg. Jag ser mig nödsakad att
underrätta hans far.
— Han slog mig också. Min läpp är alldeles
svullen.
— Ja, ja, sade rektorn disträ, tack skall du
ha, hälsa din far tillbaka.
Mönstergossen bugade sig klumpigt men
vördnadsfullt och avtroppade.
På eftermiddagen urladdade sig åskvädret över
Gunnar Holt. Han blev kallad in i majorens
rum, och på tonen hörde han att något hade
inträffat. Han visste icke med sig, att han hade
gjort något ont, men vissheten om det väntade
straffet utlöste genast samvetskval, och det var en
darrande och förkrossad brottsling, som nu stod
och skådade in i majorens högröda ansikte, mot
vilket de vita valrossbetarna blänkte. Majoren tog
fram spanskröret.
— Gode gud, vad har jag gjort? flög det
genom gossens hjärna.
— Du har svurit! mullrade majoren.
— Neej, sade Gunnar, som inte visste, vad
som åsyftades.
Klatsch. Ett rapp ven ned över ryggen.
— Du ljuger också, lymmel, men jag skall
lära dig att tala sanning I Vet du inte att det är
förbjudet att svära?
— Joo!
— Nå, varför gör du det då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
