Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag har in—
Rappen haglade och smällde över de blanka
byxorna.
— Bekänner du, att du har svurit? Eller
skall jag behöva slå dig mer?
Snyftande och skrikande bekände Gunnar att
han hade svurit. Hade majoren fortsatt förhöret,
skulle han ha fått så många bekännelser han velat,
ja Gunnar skulle gärna ha bekant att han hade
anstiftat Bartolomeinatten, om det hade blivit tal
om det. Men majoren slängde ut honom, innan
han hade hunnit göra det. En smula matt men
med en känsla av välbehag efter en affekt som
fått sitt utlopp, ställde majoren spanskröret i vrån
och lade sig att sova middag.
Så förtvivlat ond hade Gunnar aldrig varit.
Stum, med ansiktet stelt förvridet av vrede,
vankade han ner på gården. Han visste inte riktigt,
varthän han gick. Han var icke i stånd att
uppfatta vad som omgav honom. Han tänkte gå in
i vedboden och gömma sig och sitt elände där.
Men han hade ingen ro att sitta stilla.
Vanmäktig stötte han huvudet mot väggen och stapplade
ut. Utan att veta vart han gick, styrde han sina
steg mot skolparken. Den låg bakom skolan.
Det var sekelgamla ärevördiga lindar och
bredbladiga lönnar och buskar, som växte vilt bland
gräset, och denna härliga vildmark, som skapad
för lek och äventyr, sluttade ned mot
Borgestadsån. Det var också en sagans och äventyrets å.
Den rann strid och stark men smal och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
