Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Här, sade majoren och räckte honom
leende och med hemlighetsfull min ett litet runt
paket. Adjö med salongsgeväret! Hjärtat sjönk
plötsligt ned i magen på honom; men kanske var
det något annat, något som han aldrig sett förr.
Han slet upp paketet.
Då var det en servettring.
Han vände den med stela fingrar. Den var
av mässing eller någon annan gul metall och med
ett G i emalj på och den var inte värd mera än
femtio öre.
En servettring! Behovet av en sådan hade
aldrig gått upp för honom, vad skulle han med
den?
Majoren väntade sig tydligen ett utbrott av
förtjusning, men hans leende förväntan upplöste
sig i intet. Gunnar kom sig icke för att säga
något förrän hans mamma sade:
— Nå tacka nu pappa för den vackra
servettringen! Med monogram på! Jo jag tackar, det
var fint.
Då först kom han sig för med att kyssa på
handen och säga tack. Sedan gick han ned till
sig och lade sig. Aldrig hade han gråtit så mycket
som för den servettringen. Mest blygdes han
över sig själv som hade varit en sådan idiot, att
han...! Å, varför är man alltid så dum!
Och följande dag sade han i skolan, där han
förut fällt några dunkla antydningar om något
märkvärdigt, som han skulle ha med sig:
— Å fan, jag fick bara fem kronor.
Och han improviserade snabbt följande tillägg:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
