Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade haft för sig med en flicka vid karusellen,
och hela klassen hörde på med tindrande ögon.
— Vad var det? frågade Gunnar.
— Det begriper du inte, barnrumpa! svarade
Joel. Grabbar! Ska vi skoja förbrytare och
detektiver?
— Ja, ja!
— Hälvten ska vara förbrytare och hälvten
detektiver. Jag själv ska va förbrytarnas konung
— vem vill va förbrytare?
— Jag, jag, jag! ropade hela klassen i korus.
Gunnars hjärta klappade.
— Jag vill va förbrytare, vädjade han till Joel.
— Du! sade Joel föraktfullt. Köss mig! Och
han spottade skickligt tvärs över kamratklungan.
— Hä, du! sade mönstergossen Kristian, som
alltid förenade sig med den starkare parten. Men
innan han visste ordet av, satt han på marken för
en snabb och väl placerad knytnäve. Gunnar
förvånade sig nästan själv, så oförmodat och
kraftigt följde riposten.
Ett gillande sorl följde på denna snabba
exekution, och Joel kom plötsligt att tänka på, att
det kunde ha sina fördelar att ha majorens son
med sig, ifall man händelsevis skulle komma ut
på något riktigt rackartyg. I en komprometterande
situation skulle han kunna vara som en sorts
gisslan, som kunde påräkna överseende.
— Nåja, sade han nådigt, men akta dig för
att skvallra om något.
— I helvete, svarade den nye förbrytaren,
jag skvallrar aldrig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
