Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog nu för tiden var svårt att få plats hos någon
sjörövare, isynnerhet för honom, och det var ju
inte att tänka på att få komma seglande uppför
Borgestadsån med ett snabbt skepp som hette
Albatrossen o. s. v. Men nere i Söderhavet eller
åt det hållet?
Nå, förbrytare skulle han i alla fall bli och
där han satt i vedboden spann han mörksens
svarta ränker. Egentligen var det det, att han till
varje pris ville bli fruktad. Han längtade så
oerhört att någon skulle vara rädd för honom, hysa
verklig respekt för honom. Han kunde
visserligen dra sin lilla syster Aurora i flätan om han
ville men det medförde ingen respekt. I skolan
var det ingen enda, som var rädd för honom.
Den enda i klassen han kunde klå var
mönstergossen Kristian, och det villebrådet var det ingen
ära med. Just nu kände han som aldrig förr
bitterheten i att vara »liten» och hur bra det var
att vara »stor». Han undrade om det kunde vara
lämpligt att gå till sjöss, rymma från alltihop;
han hade någon dunkel föreställning om att man
blev »stor» på en dylik kupp. Kanske Gud gav
honom någon ledtråd, hur han lämpligast skulle
bära sig at för att bli förbrytare ...
Gunnar hade tänkt att hålla sig inne hela
dagen, men när det led mot fyratiden, gick han
ut. Han drev neråt skolparken och plötsligt fick
han se nästan hela klassen samlad inom en
inhägnad fyrkant, bildad av några gamla, axelbreda
lönnar. Mitt i på ett stenbord stod Joel och
berättade något. Det rörde sig visst om något han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
