Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spårhundar. Man stannade ett ögonblick för att
hämta andan.
— Tror ni att de skurkarna ha märkt något?
flämtade Joel.
— Nä, blev svaret. De dumma hundarna
äro överlistade.
— Nu gäller det att smyga sig fram, fortsatte
anföraren. Sen tar vi dem med ett raskt
anlopp. Kom ihåg! Ingen pardon!
De hade nu gått runt hela parken och hade
fienden rakt framför sig. Det var bara att klättra
över staketet som omslöt skolparken.
Sakta närmade sig skaran det ställe där
fienderna förmodades befinna sig. Mycket riktigt!
Där satt alltjämt Sherlock Holmes med korslagda
armar, denna gång med en träpinne i munnen.
Med ens störtade förbrytarna fram, och innan
de överrumplade detektiverna hunnit samla sig
voro de sprängda, spejarna kringrända och
huvudstyrkan genompryglad.
Förbrytarna hade vunnit en glänsande seger.
Egentligen hade det mera tilltalat Joel att efter en
hjältemodig kamp få stupa i spetsen för sina
trogna, men han var ju å andra sidan stolt över
sin seger.
Sherlock Holmes kastade träpinnen som han
sugit på i stället för pipa och såg ganska
ömklig ut.
— Jag går hem, sade han. Det här är väl
inget skojigt!
Förbrytarnas konung visslade svagt:
— Gå hem och läs läxor, din fega stackare!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
