Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att starta en sak, emedan han var ganska viss
om att kunna förhala den så länge han var
landshövding, tänkte att han skulle nog hålla den
saken också flytande några år.
— Jag får gå till majoren med detsamma,
tänkte kammarherren. Fan anamma! Att jag
skulle gå och anmäla pojken!
Och kammarherrn vände genast om inåt staden
på väg till major Holt.
Märkvärdigt nog hade Gunnar icke fått stryk
den här gången. Det var som om majoren inte
trodde, att det hjälpte och inte ens bevärdigade
honom med rottingen. Han hade i stället valt
en annan taktik. Han ignorerade honom
fullständigt, han talade inte till honom. Det plägade
han just aldrig göra, men han snäste honom inte
ens, vilket kändes tomt. Gunnar var luft för
honom, han såg honom inte och för att riktigt
visa sin ringaktning började han plötsligt vara
vänlig mot sina andra barn.
Han erinrade sig plötsligt, att han hade en
liten sjuårig dotter som hette Aurora, och han
frågade henne vid frukostbordet vad hon hade
för lärarinnor och om hon tyckte det var roligt
att gå i skolan. Det lät ansträngt, som när
främmande på en bjudning skall krysta fram intresse
för andras barn. Aurora var ytterligt förlägen,
hon hade förut aldrig egentligen samtalat med
sin stora och fruktansvärda pappa, och hon gav
generade svar.
Vid frukosten samma dag som förhöret hade
varit måste Gunnar naturligtvis infinna sig, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
