Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han tusen gånger hellre skulle velat vara utan
mat. Han fumlade nervöst med sked och gaffel,
och till slut skulle han naturligtvis slå ut
mjölkglaset.
Då kokade majoren över:
— Ut med dig, försvinn härifrån! Den
förbannade ungen slår ju sönder allting. Jo det är
tacken för att man släpar för sitt hem. Herman!
Vid detta oförmodade tilltal ryckte Herman
till och undrade vad i all världen han hade gjort
för galet. Han undrade i en snabb sekund, om
fadern hade fått reda på något om Marianne, och
tanken kom hela kroppen att bränna som en eld.
— Herman! Har ni kanske inte ett gott
hem? Svara mig!
— Jo.
— Har ni inte goda föräldrar, som vill ert
bästa?
— Jo.
— Nå! Skulle ni inte visa det då? Det vill
säga, jag klagar ju inte på dig och Aurora. Gå
efter en cigarr åt mig Herman. Nå lilla Aurora,
ska du inte ha en smörgås till, va? Din lilla gris!
Aurora blev så hjärtans glad över detta
tilltal, att hon neg och sade nej tack, som man
skulle säga när man ville vara riktigt artig, t. ex.
borta då man blev bjuden på något gott. Eljest
skulle hon nog velat ha en smörgås till. Hon
såg beundrande på sin pappa, och i det
ögonblicket kände hon att han i alla fall var det
förnämsta, mäktigaste och stiligaste på jorden, nästan
en gud, mer än både mamma och fröken i skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
