Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyldig det allra minsta. Det här var inte som
förr, när man hade gjort något litet fuffens. Då
var det bara att bekänna det för Gud och ångra
sig och då gav Gud med sig, visserligen först efter
att ha morrat litet förstås men han gav i alla fall
med sig och det var alltid behagligt att varje dag
få göra upp sitt konto med honom på nytt, man
kände sig så ren och dygdig efteråt. Så länge
Gunnar förstod sig själv, så förstod också Gud
honom, men nu var det slut med det. Och så
hade han då kommit så långt i livet, att han
skulle pröva på att leva alldeles på egen hand,
utan en enda vän eller förtrogen, ja utan att ens
ha Gud...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
