Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poesialbum när de första gången är förälskade, och så
är den saken klarerad och så blir de gifta etc,
och så är det inte mer med det. Men så enkelt
var det inte med Herman. Det susade för hett i
hans blod. Det brann för starkt inom honom för
att släckas med en liten månskensdikt. Egentligen
var han mindre lycklig, när han träffade henne.
Då var det så mycket, som han inte kunde förmå
sig att säga. Men när han promenerade ensam
eller fantiserade under vakna nätter, sade han
henne allt som han tänkte om henne. Och då
diktade han också långa noveller om henne.
Vanligen hade de sorgligt slut, de intresserade honom
mera på det sättet. Oftast hände det att hon svek
honom och älskade en annan, och han frossade i
djupet av sina bottenlösa kval. Han såg och hörde
hela situationen, då hon sade honom allt:
Marianne grät och bad att få vara hans syster men
han skakade milt på huvudet, bugade tyst och
värdigt och gick utan ett ord, förkrossande i sin
värdighet, stor och manlig i sin sorg och lämnade
henne kvar som liten och förintad kvinna, och
i henne förkrossade han hela hennes förbannade
kön. Men det fanns också en annan Marianne,
kysk och ren och god och alltför upphöjd för en
så usel varelse som han och hon var alltid
vitklädd. Men den tredje den verkliga, kroppsliga
Marianne var den underligaste. Hon stötte honom
ibland tillbaka, ville inte tala till honom för att i
nästa minut våldsamt, hysteriskt trycka sig intill
honom och i nästa kanske falla i gråt.
Men dessa enkla och vardagliga fenomen kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
