Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bli uppfostrade i goda hem. Herman svarade
emellertid ingenting.
— Ska du se sur ut, när jag bjuder dig på
bal! sade valrossmustascherna. Det är just tacksamt
att kasta ut pengar på dig.
— Herman! sade majorskan. Tacka pappa,
som vill bereda dig ett nöje.
— Tack så mycket, sade Herman. Det skall
bli roligt.
Varför skulle han säga det sista? Han
menade det inte, men det halkade ur honom utan
att han kunde hindra det.
— Gunnar skall för resten också gå med!
Gunnar hoppade till. Det hade han inte trott.
Men inte han heller tordes säga, att han helst
ville slippa. Det var egentligen en sak som
framför allt gjorde de båda bröderna obenägna för att
gå på balen, och det var att de hade så dåliga
kläder. Gunnars finaste dräkt var en
sammetsblus med vit krage och han såg idiotisk ut i den,
som en liten faun utklädd till baby. Alltid skulle
det vara något konstigt och enastående med deras
kläder, och ändå var deras pappa rik och
stadsfullmäktiges ordförande och allting. Hur kunde
det då komma sig att det alltid, alltid var något
att anmärka, något som inte var som andra? Det
kunde bröderna aldrig förstå; de visste inte att
deras ömma föräldrar hade ett moraliskt syfte
härmed. Det måste ju vara nyttigt för rikt folks
barn att vara tarvligt klädda, ty därigenom lärde
de sig att rikedomen ingenting betydde i
jämförelse med en god karaktär. Och hade man bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
