Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som vanligt när majoren fatt urladda sig,
blev han lugn och nästan vänlig.
— Du får förlåtelse, sade han. Men du får
aldrig säga så mer.
Snyftande och hickande lovade Aurora att aldrig
göra det. Hon kände sig ånyo fylld av en måttlös
kärlek till sin far, denna stora och mäktiga man
som förlät en liten och elak flicka, som gjorde så
illa. Och hon grep hans hand och kysste den.
Som en hund.
I skolan talades det rätt mycket den dagen
om balen. De finare familjernas söner skulle dit
i allmänhet. En som emellertid inte skulle på
balen, det var Joel Ångberg och han sökte på allt
sätt dölja hur gärna han hade velat vara med.
Inte för att han var road av dans eller väntade
sig något av balen, men då alla andra voro med!
Och så var det ju på sätt och vis att hallstämplas
som överklass, om man var med på balen. Men här
kände han att det plötsligt reste sig en mur, som han
inte kunde komma över och där det inte fanns det
minsta kryphål en gång för sergeant Ångbergs son.
Och själva madammen skulle inte ha kunnat bryta
fördämningen, om hon också satte in hela sin makt.
Joel hånade under förmiddagen Gunnar och
mönstergossen Kristian, som skulle dansa med
småflickor. Själv antydde han att han skulle träffa riktiga
kvinns, som kunde både det ena och det andra.
På kvällen befann han sig i en synnerligen
hatfull sinnesstämning. Han bevärdigade varken
Ångberg eller madammen med ett enda ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
