Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han sprang ut strax efter middagen och slängde
ut en hotelse om att komma hem sent och då i
berusat tillstånd. Han drev omkring på gatorna
med knytnävarna i byxfickorna och önskade att
han skulle möta någon som ville börja gräl med
honom. Han kände sig i stånd till att klå
åtminstone tre personer.
På kyrkogården befunno sig två råttskallar,
som spelade kula så gott de kunde i skenet av en
acetylenlykta. De voro trasiga och magra och
rödfnasiga i synen av fattigdom och elände och
de hade bara några få riktiga kulor. För resten
spelade de med runda stenar som de hade letat
upp. Det låg alls ingenting utmanande hos dessa
råttskallar, tvärtom, de sågo ömkliga och usla ut
så att man kände hjärtat krympa i bröstet av
ömkan, och de spottade inte ut några svordomar
och fula ord mellan sina trasiga tänder. De
spelade helt tyst och fridfullt utan att säga ett ord,
nästan spöklika. Men denna ödmjukhet endast
retade Joel, samtidigt som han instinktivt kände
någon sorts medömkan. De voro ju i alla fall
egentligen av samma klass...
Han gick fram till lyktan och ställde sig och
stirrade hånfullt på dem. De rörde icke en min.
Då ställde han sig så att han skymde bort
lyktskenet för dem. Fortfarande inget tecken till vrede
från råttskallarna. Då började han spotta. Mästare
som han var i den konsten, spottade han tvärs
över dem, mellan dem; överallt flögo spottkladdar,
otäckt nära men dock utan att träffa. Han
hoppades, att de skulle undanbedja sig detta spottande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
