Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blosset i handen. Och aldrig hände det att han
blev ertappad. Han hade äntligen lärt sig
elementerna av levnadskonsten och han praktiserade
dem gladeligen. När mönstergossen frågade honom
varför hans bror inte hade några handskar satte
han helt enkelt ett krokben för honom, så att han
åkte långt utåt parkettgolvet.
De där handskarna... Det var en förarglig
historia med dem. Herman hade blivit tvungen
att ljuga flera gånger och säga att han hade glömt
dem hemma. Och han tyckte inte om att ljuga.
Men han visste, att man var tvungen.
Äntligen träffade han i alla fall Marianne.
Hon stod ensam i ett litet sidorum och svalkade
sig genom att vifta sig med en liten sidennäsduk.
Hennes ögon glänste och mungiporna darrade och
det såg ut som om hon log at någon hemlig
tanke.
— Marianne, sade Herman, Marianne jag
älskar dig.
— Nå, vad vill du?
— Vad jag vill... jag vill naturligtvis ha dig
för mig själv. Det plågar mig att se dig dansa
med en massa ytliga personer som naturligtvis
inte har ett enda förnuftigt ord i sina hjärnor,
som det kan vara värt att höra. Och som för
resten inte menar ett ord av vad de säger! Pack,
andlig underklass, med ett ord. Ytliga pajaser
som tror att orden är till för att dölja bristen på
tankar.
Marianne stod småleende och nynnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
