Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vad var det du sade? frågade hon. Skall
du inte dansa?
— Är det någon mening i det?
— Det är förtjusande.
— Marianne, älskar du mig?
— Ja, tack litet glass, men skynda dig innan
den tar slut. Nej för resten, nu börjar musiken,
kom!
Och hon drog honom med sig ut i balsalen
under de jättelika kronorna på det hala
parkettgolvet, och musiken spelade en pas de quatre.
Det visade sig att Herman inte kunde dansa
riktigt, han kunde inte hålla takten. Marianne
var ond så att det gnistrade och grälade på
honom, men det ville inte hjälpa. Han kunde inte
hålla hop. Och just som han alldeles hade trasslat
sönder det hela till ett löjligt hoppande, kom som
en räddande ängel för Marianne stationsskrivare
Lunderberg i välsittande byxor och vita
glacéhandskar, och med en elegant gest lyfte han till
sig den förlägna Marianne och svävade bort med
henne, och utan ett ögonblicks sökande gledo de
båda in i rytmen med alla de andra. Blossande,
halvdöd och förtvivlad återfann Herman sig själv
i ett hörn.
Ödet...
Var kvinnan alltså verkligen så falsk?
Nere i hotell Lindquists kafé satt redaktör
Oliver Ölén och drack den ena whiskygroggen
efter den andra. Han hade en av dessa dagar,
då han var vid miserabelt humör och tvivlade på
idealen, ja nära nog på sig själv. Bredvid honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
