Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jorden graviterar mot solen och det är mycket
enfaldigt av männen att därav draga någon
slutsats rörande deras ställning till den viktiga frågan:
Vill ni bli min hustru? då ju en hel mängd av
andra motiv spela in. — Julia valsar utan
betänkande med Tybalt, om han dansar bra, men hon
dör endast med Romeo.
Något kände dock Marianne med sig att hon
hade behandlat honom väl kort. Hon kände en
flyktig samvetsförebråelse och fick ett litet anfall
av ömhet. Hon tyckte i alla fall att det var stiligt
att vara förlovad, vilket de andra flickorna inte
voro, och att ha en hemlighet och till på köpet
en så stor hemlighet att fördölja för sina föräldrar.
Och så var det det, att dikten rörde henne utan att
hon begrep den riktigt. Men det var något i dess
melankoliska ton, som i viss mån rörde henne,
och hon förstod, att han tyckte att hon var vacker.
— Jag älskat hennes själ och kropp,
nu vill rätt snart jag dö.
Själen fäste hon sig inte så mycket vid, den
var ju egentligen bara med för att det skulle så
vara, men hon kände med ens sin kropp
genombävas av vissheten att vara åtrådd. Och det gjorde
henne glad och tacksam. Hon letade fram sin
dagbok och skrev:
15 oktober.
En melankolisk dag. Allting går i sorgset
lila. Även mina tankar äro sorgsna. Herman
skriver till mig och vill slå upp för alltid. O nej!
Han skickade mig för resten en förtjusande ros.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
