Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kaptilet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lindblom med sina små rödkantade rinnande ögon.
Han begrep inte ett ord!
— Vi är ju alla människor och den ena är
inte bättre än den andra! Det kommer av
naturen si, men det begriper han inte, såskopp där!
Men vad gör samhället med sina styvbarn? Jo
det får gå åt helvete för dom bäst fan det vill!
Det är vad det får! Och samhället, det är
överklassen som suger ut landet och de små
skattebetalarna med tullar och så vidare, och så har di
knektar för att hålla oss i schack och präster för
att lura oss med, så att vi ska vara rädda för
helvete och inte slänga käft! Men Gud och fan
och hela tantararan, det finns inte utan är bara
en prästlögn! Så det är!
Allt detta förstod inte gubben Palm, men det
lilla han begrep föreföll honom mycket komiskt
och det rosslade ett litet pipigt skratt i bröstet
på honom.
— Och samhällets hundar det är polisen.
Sålda hantlangare, som beskyddar packet!
Det där begrep Palm åtminstone till dess
andemening.
— Nä nä, sade han, det ska inte grosshandlarn
säga! Säg inte något ont om bylingarna här
i stan. Tänk vad gamla polis Pettersson är en
hygglig karl, det vet välan jag så många gånger
som han har tagit mig.
— Palm är en idiot, sade Lindblom, gå hem
och bre något gammalt över sig!
Lindblom vände honom ryggen och gick in,
och gubben Palm struttade i väg till fattighuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
