Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
julklappar i år liksom dina syskon, emedan du
måste ha något straff för den där historien med
Marianne. Jag har visserligen förlåtit dig, men
det strider mot mina principer att lämna en
förseelse obestraffad, jag har därför om ock med
tungt hjärta beslutat göra så, för att se om det
möjligen kan bringa dig på bättre tankar. Du
har ju inte låtit rätta dig av varken stränghet
eller mildhet eller hänsyn till dina stackars
föräldrar.
Majoren sade detta i så sorgsen ton och
majorskan såg så betryckt ut att lilla Aurora
började gråta. Hon sprang fram och klev upp i
sin mammas knä och klappade henne sakta på
kinden. När majoren hade hållit detta lilla tal
såg han på granen som nu var klädd och så
satte han fast mässingsängeln i toppen, för det
kunde ingen annan än han göra, och så var det
middag. Det var en fin middag med smörtårta,
och barnen fingo två portioner. Både Gunnar
och Aurora voro i en glad spänning, och de
började så småningom att skratta och prata.
Men det skulle ju alltid hända något förtretligt,
och Gunnar tappade mitt under middan ett
dricksglas i golvet. Det sprack naturligtvis. Det
svindlade med ens för hans ögon och han väntade
stel av fasa katastrofen!
— Att den välsignade ungen aldrig kan vänja
sig av med att slå sönder allting! skrek majoren.
Allt vad du tar i, går ju sönder! Du får själv
betala glaset med dina fickpengar! Gå från bordet
med detsamma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
