Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synder, men då måste man ångra sig riktigt. Ja,
tänkte Gunnar, jag får ångra mig på juldagen,
då är det nog fult väder, det brukar det vara,
men jag kan omöjligt hinna med det nu när vi
skall dela ut julklappar och jag som har så
gräsligt mycket att ångra. Ja juldagen, om det nu
blev vackert väder, kanske fick han också ett par
skridskor, det hade han önskat sig, och då måste
han ut och åka med grabbarna, och när det blev
mörkt, så kunde de dra ett bloss bakom
skridskopaviljongen, det gick färsigt... Paff!
Nu slutade farbror Norin att böla borta i
burken och Gunnar vaknade till ur sina tankar
och fann att han inte hade kunnat vara
uppmärksam ända till slutet. Nå ja, han hade i alla
fall fattat beslut att inte synda hädanefter och det
var ju redan det något. Han vandrade hem i en
fridfull och glad stämning. Men plötsligt kände
han majorens fasta och välbekanta grepp i örat,
och han hörde hur det mullrade:
— Låt bli att gå i vattenpölarna, du förstör
ju dina kängor.
Pang, nu var det lika förtvivlat igen; all
hans stämning hade förflyktigats och Gud vet
hur det skulle gå med ångern nu! Hur skulle
det kunna bli någon riktig julglädje, och hur
skulle han våga ge sin store och mäktige fader
en liten tarvlig lackstång, som han hade köpt för
aderton öre?
Barnen fingo många julklappar, utom Herman
förstås, som hade fått dubbel anledning att erinra
sig Marianne. De flesta paketen voro försedda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
