Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med verser, och många av dem voro sedolärande
och tillrättavisande. När Gunnar fick ett par
kängor, stod det på dem: Låt bara bli att gå med
dem i det värsta slasket.
Och det var ju inte långt ifrån att dess¾
verser förtogo det mesta av nöjet. Men majoren
menade inte ont med dem, han ville bara icke
försumma ett enda tillfälle att varna och förmana
sina barn. Till sist kom en docka till Aurora,
den var försedd med en vers av innehåll att den
skulle vara som en tröst, när elaka bröder drogo
henne i håret. Versen gjorde stor lycka. Men
den gjorde Gunnar alldeles utom sig och han
brast oförmodat i gråt. Den där historien var ju
gammal, och för resten var han för längesedan
försonad med Aurora. Och så var det det att
behöva schavottera för pigorna!
— Att du inte kan låta bli att vara otrevlig
på själva julafton, mullrade majoren och
valrossbetarna höggo vredgat i luften. Gå genast och
lägg dig!
Så skickades Gunnar i säng, men Aurora
grät också när hon såg sin bror ledsen och hon
ville inte veta av dockan. Den beredde henne
ingen glädje. Och så var det det, att hon hade
sin bästa vän Kurt.
Men majoren glömde det hela, och hans lilla
misshumör gick snart över. Han åt en god supé
och nöjd med sig själv och hela världen gick han
och lade sig, knäppte händerna för att bedja ett
fader vår eftersom det var julafton och somnade
omedelbart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
