Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade den inte trätt i förgrunden ännu. Han
stannade och tittade på några sparvar, som vältrade
sig i gatsmutsen. Han fick ett plötsligt intresse
för detaljerna i deras lek och hoppande, kanske
var det för att glömma sig själv och sitt öde,
som han fördjupade sig i deras görande och
låtande.
Han drev nedåt gatan för att komma at ån
till. Snart stod han nere vid slottet. Underligt.
Där skummade ån vit och glad, och där lågo
fiskebåtar med stora sumpar, och madammerna
stodo och sålde sin fisk. Underligt med denna å
som skiftade lynne så hastigt, bara den hade vikit
om hörnet var den arg och butter. Tänk, att
den hade runnit förbi Borgestads gamla slott i
århundraden, vätt dess stenfötter och en gång
mottagit i sitt sköte nyckeln till det underjordiska
fängelse, där två furstesöner dömdes att svälta
ihjäl. Däruppe i en av gluggarna hade den
vansinnige kungen stått, där hade han vägt den tunga
nyckeln i handen en stund — ett plask och den
försvinner i vågorna, måntro nyckeln finns kvar?
Eller är den förrostad? Ja... varför är det
egentligen så märkvärdigt med allt gammalt? Byggde
de märkvärdigare än nu? Kanske det, men är det
inte egentligen därför att de människor som bygga
och bo på ett ställe aldrig leva och dö där
spårlöst. I förvittrade murar, i raserade vallar och
brustna valv gå deras skuggor och murarna tala,
men på ett annat sätt, det är som om molekyler
och atomer ännu viskade ett sakta eko till oss.
Skulle han velat leva då? Ja, det var bestämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
